Jag stannar plötsligt mitt på trädgårdsgången
en sommarkväll, då jag är sjutton år.
En våg av gyllne skönhet tar mig fången.
Jag känner att jag darrar, där jag står.
I gröna lövverk aftonsolen lågar,
och rymden är en rymd i skylös vila.
Med guld på ryggen gårdens svalor pila
i tvära kast och långa, mjuka bågar.
Och genom svalkan ångar som en brygd
en doft av timjan, timotej och klöver.
I lätta, blonda dagrar står den bygd,
som sommarnatten snart skall sjunka över.
Så rikt och fullt kan alltså gården tona,
så rikt och fullt och helt, att jag kan tycka
att svallet över päronträdets krona
är som ett löfte om en häftig lycka.
Det känns som hjärtat vidgat sina gränser,
och för en brinnande, en flyktig stund
med allt som doftar här och allt som glänser
min skygga ungdom slutit ett förbund.
Den gamla gården vill mitt hjärta väl.
Den sett så många mänskor i det farna
- och så en afton kan den plötsligt klarna
och slösa givmilt med sin friska själ.
Gunnar Mascoll Silfverstolpe |
