BRÖLLOPSKANTAT

Tyst de vandra
med varandra 
gripna av den starka vår 
varav varje väsen får
nyväckt liv från första stunden,
och som går och kommer åter,
men som skönast blomstra låter 
kärleks sådd i hjärtegrunden.

Tysta gå de. Ej en blick
ens de växla. Ty det gick
genom deras själ en susning
av den ädla harmoni,
som i tidens morgonljusning
flög kring världen, skön och fri.

Underbar,
himmelskt klar
som en solens sång den var.

Tysta gå de. 
	Tonen svunnen
vågar ögat, vågar munnen
än ej tala.

Men på stunden
	talar allt! 
Det tonar, svingar,
blomstrar, doftar, strålar, klingar.
Sången från oändligheten
tonar genom allt de tänker.
Nuet fattar evigheten.
Himlen sig till jorden sänker.

Men vid denna underbara
stora samklang öppnas livet.
Lätt och ljus tycks vägen vara,
högt och skönt är målet givet.