|
Påsk och dop hörde ihop under kyrkans första århundraden. Jesus liknade sin död vid ett dop (Luk. 12:50) och sa att lärjungarna skulle döpas med samma dop. (Mark. 10:39). Paulus skrev att vi i dopet har dött med Kristus och blivit begravda med honom och återvänt till livet från döden (Rom. 6:4-13).
Från Antiokia, Jerusalem och Konstantinopel, från Alexandria, Rom och Milano, liksom från Nordafrika och Spanien vet vi redan från mitten av 100-talet hur dopen på påsknatten gick till.
Efter en lång förberedelsetid på cirka tre år i katekumenatets vandring samlades dopkandidaterna i mörkret tillsammans med församlingen i väntan på att påskens ljus skulle tändas.
Medan församlingen lyssnade till gammaltestamentliga textläsningar samlades dopkandidaterna i dopkapellet. De vände sig först mot väster och avsvor sig det onda. Därefter vände de sig mot öster och förklarade sin lojalitet med Kristus.
Efter att ha klätt av sig och i vissa kyrkor ha smorts med olja steg de ned i dopbassängen. Frågor om tron på Fadern, Sonen och den heliga Anden ställdes. Efter varje fråga svarade dopkandidaten "jag tror" varefter hon eller han döptes i Faderns namn, och efter nästa "jag tror" i Sonens namn och så vidare.
När de stigit upp ur vattnet ikläddes de en vit dräkt och tecknades i regel med olja, varefter biskopen med handpåläggning bad om Anden för den nydöpte. Därefter fick de träda in i församlingen med ljus i händerna och delta i nattvarden.
Med seden att alla barn skulle döpas inom åtta dagar försvann anknytningen till påsken. Idag sker dop av vuxna på nytt i påsknatten samtidigt som alla döpta påminns om sitt dop och säger ja till att leva i sin tro som döpt kristen.
Från första stund var dopet ett nej till det ondas makt och ett ja till Jesus Kristus. Detta tog sig så småningom uttryck i de trosbekännelser som vi nu har i våra gudstjänster.
Först tycks trosbekännelsen ha varit utformad som frågot som dopkandidaten svarade "ja" på. Efter att ha stigit ner i vattnet frågade prästen/biskopen ungefär så:
"Tror du på Gud Fader allsmäktig, alltings skapare?". Den som skulle döpas varade "Ja". "Så döper jag dig i faderns namn" sa prästen/biskopen och sänkte ner eller hällde vattnet över dopkandidatens huvud. Så följde den andra frågan: "Tror du på Jesus Kristus, världens frälsare?" -"ja"- "Så döper jag dig i sonens namn". Sedan på samma sätt en tredje gång: "Tror du på den heliga Anden?" -"Ja"- Dop.
Framåt 300-talet fick vi våra utformade trosbekännelser och då användes troligen de längre texterna fortfarande som frågor. När efter 300-talet barndop blir obligatoriskt ställdes frågorna till faddrarna. Så har det varit en lång tid.
Hos oss läste prästen fram till 1986 upp trosbekännelsen vid dop.Många präster/församlingar lät tidigare församlingen stämma in i trosbekännelsen något som först 1986 angavs i kyrkohandboken. 1986 fick vi också frågan som nu ställs till föräldrarna: "Vill ni att ert barn skall döpas till denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap?". När trosbekännelsen inte längre är frågor följer dophandlingen med vatten först efter hela trosbekännelsen.
Anden är i dopet "Låt er alla döpas i Jesu Kristi namn. Då får ni den heliga Anden som gåva". Så löd Petrus ord den första pingstdagen (Apg 2:38). I vår dopordning fick vi 1986 ett tydligt uttryck för Andens gåva i dopet. Efter vattenbegjutningen ber prästen med handen på den döptes huvud: "Livets Gud
uppfyll NN med din heliga Ande
och hjälp honom/henne
att var dag leva i sitt dop"
Turerna har varit många genom kyrkans historia. I Apostlagärningarna möter vi några som blivit döpta i Jesu namn och inte fått Anden. Någon av apostlarna kom då och lade händerna på den som döpts och som då fick den heliga Anden. Under de första århundradena var det prästen eller biskopen i städerna som döpte. När kyrkan växte ut på landsbygden kom presbyterna där att döpa i vatten. Biskopen kom senare och bad med handpåläggning om Anden. Under de första århundradena sades det till dopkandidaterna att de skulle räkna med att efter dopet tala i Anden (tungotal) och profetera.
I västkyrkan blev smörjelsen och bönen om Anden ett eget sakrament, konfirmationen. Den kom att äga rum först i tonåren och förrättas av biskop. Så är det i den katolska och anglikanska kyrkan idag. I östkyrkan sker dop i vatten och smörjelse med andens olja i samma gudstjänst.
Reformatorerna reagerade mot det som de ansåg felaktigt i medeltidens katolska kyrka, varför biskoplig konfirmation försvann. Den ersattes emellertid inte med bön om Anden i dopgudstjänsten. Anden har naturligtvis verkat i sakramentet, men idag sägs det i en tydlig bön vid dopet.
"NN, jag döper dig i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn". Så lyder orden vid dopet i Svenska kyrkan. I den ortodoxa heter det i regel: "Guds tjänare, NN, döps i Faderns och Sonens och den heliga Andems namn."
Från början var detta inte någon dopformel. Av Apostlagärningarna verkar det som om dop allra först skedde, som det återges i Petrus pingstpredikan, I Jesu Kristi namn (Apg. 2:38). Petrus dop av Cornelius sägs också ha skett i Jesu Kristi namn (Apg. 10:48).
Småningom tycks det som om någon form av frågor eller trosbekännelse började användas i samband med dopet. Dessa frågor var då knutna till den kristna kyrkans uttryck för eller benämningar på den treeniga Guden, Fader, Son och Ande. Prästen ställde tre frågor, en i taget: "Tror du på Gud, Fader allsmäktig, skapare av himmel och jord?". Dopkandidaten svarade: "Ja", varefter prästen hällde vattnet över över dopkandidatens huvud eller sänkte henne eller honom ner med huvudet under vattnet och sade: "Då döper jag dig i faderns namn". Sedan följde den andra frågan: "Tror du på Jesus Kristus . . . som korsfästes, dog och blev begravd, men uppstod igen...?" "Ja". "Då döper jag dig i Sonens namn." Därefter den tredje frågan: "Tror du på den heliga Anden ... syndernas förlåtelse och ett evigt liv?" "Ja". "Då döper jag dig i den heliga Andens namn".
Efter ytterligare ett tag - kanske redan i slutet av 100-talet - när trosbekännelsen fått en fastare form och redan före dopet överlämnats till katekumenerna, försvann dessa frågor från själva dophandlingen. Kvar fanns prästens ord, som var knutna till vattenösandet eller neddoppandet: "Jag döper dig i Faderns (namn) och Sonens (namn) och den heliga Andens namn".
Doporden skall därför inte förstås som en formel för dopet, utan innebörden är att vi döps till den Gud som vi genom Jesus har lärt känna som treenig.
Ekumeniskt erkänner nästan alla kyrkosamfund dop som skett i annat samfund, om det skett i rent vatten i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn.
Efter Karl-Gunnar Ellverson
i Kyrkans Tidning nr 16/17,18 och 23/24 2003
|
Dopdräkten
