#Älvor och andra väsen i nordisk mytologi

	Älvorna är små vitklädda kvinnliga skönheter som dansar i månskenet. De bor i våra skogar eller i källor eller älvar. Man kan se ringar i gräset, frodigt gräs som sticker av mot omgivningen där de har dansat. Sådana ringar kallas älvdanser eller häxringar. En senare tradition är att älvorna hör ihop med blommor och att varje blomma har sin älva. Nymfer förekomer inte i den nordiska mytologien, men är släkt med älvorna. Det fanns nymfer i vattendrag, i havet, i träden och i bergen. Hyllemor är en kvinnlig ande som håller till under fläderträdet. Feer är övernaturliga kvinnliga väsen. De förekommer inte i den nordiska folkdiktningen, men är vanliga i keltiska och franska folksagor. Det finns både onda och goda feer. Vi har blivit bekanta med begreppet genom folksagor från dessa länder, t ex Törnrosasagan.
	Alferna betraktas av många som älvornas manliga motsvarighet, men i den gamla nordiska mytologien finns det alfer av båda könen. De var övernaturliga, människolika väsenden och det fanns både goda ljusalfer som hade sitt hem i himlen, och onda svartalfer som bodde i underjorden och kan vara detsamma som dvärgar. Ett hängsmycke av silver med ett ingraverat kors eller ett pentagram bars förr som skydd mot onda makter och sjukdomar, särskilt de som förorsakades av näcken.
	En sjöjungfru var enligt folktron ett övernaturligt, förföriskt kvinnligt väsen. Liknande väsen var havsfrun och sjörået, alla hade fiskstjärt. H.C. Andersen har gett henne gestalt i sagan Den lille havfrue.
	Näcken är ett övernaturligt, illasinnat väsen i sjöar och vattendrag. Han uppträder som människa, strömkarlen, forskarlen, eller häst, bäckahästen.Han var finklädd eller bar grå jacka och byxor och röd luva. Han försöker locka ner folk i vattnet och tar dem som drunknat. I svensk folkfantasi lockar näcken människorna med förtrollande spel på fiol, horn eller flöjt. Tonerna var så farliga att höra att man gjorde bäst i att stoppa fingrarna i öronen. Man kunde undvika lockelsen från näcken genom att bära stål, spotta eller läsa en bön. Kvällens guldmoln fästet kransa, älvorna på ängen dansa, och den blomsterprydde näcken gigan rör i silverbäcken Erik Johan Stagnelius Den nakna näcken är den bild som spridits genom Ernst Josephsons tavlor.
	Bäckahästen är en gestalt i folktron, en vit eller grå häst, som håller till i eller vid bäckar och sjöar, och ibland i människogestalt, då som bäckamannen, strömkarlen eller näcken. Bäckahästen spelade människorna spratt, vållade sjukdom och lockade barn och kvinnor att rida för att sedan störta sig i vattnet med dem.
	Vättarna - vättefolket "de små under jorden" troddes vara ett småvuxet, mestadels osynligt folk som bor familjevis i underjorden, ibland under människornas boningar. Om man hällde ut varmt vatten utanför huset kunde man råka skålla dem, och då kunde de hämnas med sjukdomar. Vättarna är hämndlystna och ger gärna igen för oförrätter, men de kan ocksa löna den som gör gott mot dem. De bodde under jorden och hade boskap, vitterkor och vitterfår. När nybyggare bröt ny mark var det viktigt att se till att den inte redan var upptagen av småfolket. Man gjorde nog bäst i att hålla sig på god fot med dem. Vittror är de norrlandska vittrorna, som motsvarar både vättarna och skogsrået Hus och fäbodar över vittrornas boningar hemsöks av tråkigheter, och har fäbodarna byggts där vittrornas flyttstråk drar fram måste de överges eller flyttas. Under vinterhalvåret huserar vittrorna i människornas fäbodar. Vittrorna råder över skogens djur.
	Skogsrået har många namn, rå, skogsfru, skogsjungfru, skogs(s)nuva, råhanda, rånda, vittran. Hon var ett övernaturligt förföriskt kvinnligt väsende, som var skogens speciella rå. I södra Sverige sades att hon var ihålig i ryggen medan man i Norrland trodde att hon hade svans, men den var hon oerhört angelägen om att gömma för den som hon mötte. Skogsrået härskade över skogen och villebrådet där. Den som höll sig väl med henna kunde räkna med god jaktlycka. Hon hjälpte kolare och skogsarbetare och belönade tjänster man gjorde henne men kunde också bringa personer i fördärv. Huldran var ett ibland vänligt, ibland elakt skogsväsen. Hon lockar vandrare vilse, kanske för att få manligt sällskap. Rå eller rådare står för ett väsen som rådde över traktens vilt och fiske. Tron på tomten som vaktade på gården kan ha sitt ursprung i rådaren. Rån fanns av flera olika slag, t.ex. skogsrå, gruvrå, skeppsrå, sjörå. Gruvrået är ett bergsrå som härskar över platser där gruvfyndigheter förekommer, en gråskäggig gubbe eller en trollkärring, ibland visar varelsen sig som en rikt klädd kvinna. Gruvrået vill skrämma bort dem som vill utnyttja malmen. Ett skeppsrå vårdar och skyddar ett skepp, ett kvarnrå som kallas Kvarngubben håller till i kvarnen och hjälper eller stjälper mjölnarens arbete. Sjörået, alltså vattnets ande eller rådare, kallas vanligen Näcken eller Sjöfrun.
	Bergsrået eller bergatrollet eller bergakungen är ett övernaturligt väsen som bor i berget och råder över dess malm. Han förvänder ofta synen på den som råkat upptäcka malmådran så att han senare inte kan hitta den. Bergsrået omges inte sällan av sin familj och ett hov av troll. Kyrkogrimmen är ett kyrkans skyddsväsen som ofta håller till i kyrktornet och detta väsen visar sig som häst, får eller tjur.
	Dvärgarna var i fornnordisk mytologi små människoliknande varelser, som bodde under jorden eller i berg och stenar. De var visa och trollkunniga och mycket skickliga smeder. På sätt och vis är dvärgarna besläktade med de gamla gårdstomtarna.
	Trollen var ett slags övernaturliga väsen och de vill helst hålla till i orörd natur, utan någon kontakt med människor. I vissa sägner är de mindre än människor, i vissa större och klumpigare. De är fula, har svans, stor och ful näsa, små och sura ögon, håriga öron och klor i stället för naglar. De är ett mellanting mellan djur och människor. De håller ihop i familjer och bor i grottor, hålor e dyl. De älskar guld och silver och är oftast elaka men ganska enfaldiga. De uppträdde fientligt mot människor, stjäl gärna små nyfödda barn och lämnar i stället sina egna fula ungar som "bortbytingar". Blir trollen förtjusta i någon mänsklig varelse låter de denne eller denna gå vilse i skogen och förirra sig in bland bergen ("bergtagen"). Sådana människor stannar för alltid hos trollen, eller också blir de frånvarande och passiva i sinnet. Ska man skydda sig mot trollen ska man visa blankt stål eller göra korstecknet. De tål inte solens ljus eller åskans blixtar. Men ibland kan de vara vänner med människor som bor ensligt och om de har fått hjälp så lämnar de rik ersättning av sina skatter.
	Jättarna var storväxta och starka människoliknande varelser. De kunde vara klumpiga och enfaldiga, och ibland var de ondsinta och lömska. Man trodde att de inte tålde ringningen från kyrkornas klockor. De kastade därför sten mot kyrkor som byggdes för att förstöra dem. Andra namn på jättar i den nordiska mytologien är t ex bergresar och rimtursar. Bergresarna håller till i bergen. Rimtursar finns i de kalla polartrakterna.
	En trollkarl är i myterna en man med magiska kunskaper. En häxa vanligen en kvinna med övernaturliga krafter. Hon kallades också trollkäring, trollpacka eller trollkona. Häxan kunde utföra magiska handlingar med örter, dekokter etc. och detta kunde hon använda för att skada andra. "Kloka gummor" var också trollkunniga men använde sina kunskaper i magi bl.a. till att bota sjukdomar. Under medeltiden började man tro att häxornas ondska kom från djävulen. Kvinnliga häxor reste till Blåkulla och tillbad djävulen under sexuellt otyglade ceremonier. En kvarleva av tron på häxor är våra påskkäringar. Och så skjuter man påsksmällare för att skrämma bort häxorna.
	Maran är i folktron ett övernaturligt kvinnligt väsen som ansågs "rida" sovande människor och djur och framkalla ångest. Hon är en människosjäl som är fri från sin kropp under sömnen. Ibland visar sig maran som hund eller katt. I en kattliknande gestalt tog sig maran in genom nyckelhålet. Om man såg en svettig häst med hoptovad man i stallet på morgonen trodde man att den ridits av maran.
	Drakar är jättelika ödleliknande vidunder som förekommer i många myter och sagor. Lindormar är en form av drakar som kan vara väktare av begravda skatter. De kryper upp ur sitt hål i jorden eller bergen och är en representant för underjordiska makter. I folktron var draken ett ont och farligt väsen, som var en plåga för landet. Den hade fladdermusvingar och ett gap som sprutade ”etter”, eld och giftiga dunster och måste blidkas med människooffer. Till slut dödas den av en hjälte. Vikingarna prydde sin hövdings skepp med lindormar eller drakar på stävarna.
	Hustomten eller nissen var en mycket liten gammal man som hörde ihop med en bestämd gård. Han var klädd i grå vadmal och röd toppluva och sörjde för gårdens trevnad. Han håller till i stall och visthusbod, på ladans loft och vid vårdträdet. Han bär säd och lycka till gården, han ryktar hästarna och gör bonden rik så länge han blir väl behandlad, men blir han illa behandlad lämnar han gården och drar lyckan med sig. Han blir fort retad och då kan han ge örfilar åt den som retat honom. Han gillade inte när makarna var oeniga eller att man slarvade med att sköta sina husdjur. Det gällde att hålla sig väl med sin tomte för att han skulle fortsätta att vara till hjälp. Och man gav honom mat vid vissa tillfällen, t.ex. gröt vid julen. Viktor Rydbergs välkända dikt Tomten beskriver denna figur.
I Sverige har blomsterälvor och småtroll och andra naturväsen i stor utsträckning fått gestalt genom Elsa Beskows bilder, åtminstone för oss som tillhör min egen generation. Troll och jättar ser vi kanske så som John Bauer eller Einar Norelius ritade dem.

En sida om älvor och andra naturväsen i svenska folksägner

Glöm aldrig bort att använda er fantasi, sluta aldrig att drömma och kom ihåg att magin finns överallt runt er om ni bara har ögon för den