FASTAN

Fastan kommer efter fastlagen och sträcker sig 40 vardagar framåt från askonsdag till och med påskafton. Söndagarna är inte fastedagar. Under fastan gäller bot och bättring: Att pröva sitt kristna liv, att försaka av sitt eget till förmån för dem som lider nöd.
Seden att fasta är urgammal. Vi läser om Jesus att han drog sig undan i bön och fasta. Det var helt självklart i urkyrkan att vissa perioder av livet anslås till fasta. Onsdagar och fredagar var tidigt fastedagarna framför andra. Så småningom anslogs vissa tider av året till fasta, och från 400-talet kan vi urskilja seden att fasta 40 dagar före påsk, den stora fastan i de ortodoxa kyrkorna.
Det är en tid av bot och eftertanke. Under denna tid undervisades dopkandidaterna i den kristna tron. Dopdagen framför andra var påskdagen. Vägen till dopet är inte en privatsak. Det bör vara en gemensam vandring för hela församlingen - tron är en gåva som vi får i gemenskap med andra. I denna gemenskap får vår tro den näring och stimulans den behöver för att kunna växa till och mogna.

Att fasta - inte tillfredsställa magens behov, kan för en del vara en hjälp att förstå att vi inte behöver tillfredsställa allt som vi önskar och strävar efter. Man kan göra fastetiden till en övning i andlighet och eftertanke. Fastan kan också betraktas som en tid av solidaritet med världens svältande och många låter Lutherhjälpens fastebössa stå på matbordet. Att fasta och avstå från det som vi har lust till innebär alltså att vi tänker på att "människan ska leva inte enbart av bröd utan av varje ord som utgår ur Guds mun." (Matt 4:4) Det är inte maten som gör att vi lever. För att leva, och leva även då vi dör måste vi ta emot livet av Gud.