I himmelen, i himmelen
I himmelen, i himmelen där Herren Gud själv bor, hur härlig bliver sällheten, hur outsägligt stor! Där ansikte mot ansikte jag evigt, evigt Gud får se, se Herren Sebaot.
I himmelen, i himmelen, vad klarhet, hög och ren! Ej själva solen liknar den uti sitt middagssken. Den sol, som aldrig nedergår och evigt oförmörkad står, är Herren Sebaot.
I himmelen, i himmelen, vad sälla utan tal! Av änglarna och helgonen vad glans i ärans sal! Min själ skall bliva dessa lik, av evighetens skatter rik, hos Herren Sebaot.
I himmelen, i himmelen man inga tårar ser. Ej döden, ej förgängelsen där skola härja mer. Där skänkes fröjd och härlighet och frid och oförgänglighet av Herren Sebaot.
I himmelen, i himmelen en sällhet du berett, som intet öra hörde än och intet öga sett, ej njuten av ett dödllgt bröst, ej sjungen av en mänsklig röst, O Herre Sebaot.
I himmelen, i himmelen själv alla väsens Far med Sonen och Hugsvalaren en evig boning har.
Ett trefalt helig sjunges där, då himlaskaran offer bär för Herren Sebaot.
O Fader, Son och Ande, dig ske evigt lov och pris. Ack, öppna ock en gång för mig din himmels paradis. Ja, när jag fast i trone står jag av din hand min krona får, o Herre Sebaot.
L. Laurinus 1622
|